PUTINS PLAN HOTAR DE BALTISKA STATERNA

Rysslands president Vladimir Putin har avslöjat de sista delarna av sin urgamla plan att omfördela världens maktstrukturer så att han som Peter den stores (vars porträtt finns på hedersplats i Putins arbetsrum) efterföljare kan återupprätta det ryska imperiet och därmed öka sin globala makt. Man har i Kreml arbetat med det målet i sikte sedan upplösningen av Sovjetunionen, men när världsläget just nu tycks fördelaktigt för Moskva styr Putin i en mycket farlig riktning.

Vid första påseende kan det tyckas vara onödigt alarmerande, för Putin har även tidigare använt hårda ord mot väst. Han har kallat upplösningen av Sovjetunionen för det tjugonde århundradets största geopolitiska katastrof och förnedrat Rysslands grannar. Dessutom är de rysk-ukrainska relationerna mer än turbulenta för sjätte året i rad och Putin och hans föregångare har aldrig erkänt ockupationerna av de baltiska staterna. Vad har då förändrats jämfört med tidigare så att vi borde vara försiktigare än vanligt?

För att förstå möjliga utvecklingar måste vi föra samman den internationella situationen med Putins inrikespolitiska steg. Låt oss börja analysen med att Ryssland håller på att ändra sin grundlag, vilket har direkt inverkan på den närmaste framtiden. Med folkomröstningen den 1 juli kommer Rysslands medborgare att med tillräcklig majoritet godkänna den nya konstitutionen som å ena sidan gör Putin till president till hans död och å andra sidan eliminerar alla hinder för en utvidgning av Rysslands gränser och inflytande.

Ryssland förbehåller sig rätten att tillämpa internationell rätt endast när den inte rör landets egna beslut eller mål. Den förnyade grundlagens paragrafer 67 och 68 är som ordermallar för imperiebyggare. Först införs meningen att ”Ryssland är Sovjetunionens arvtagare på sitt territorium”. Därefter betonar man att ”Den Ryska Federationen som förenas av tusenårig historia, bevarar förfädernas minne som gav oss ideal och en tro på Gud, men även tron på Ryska rikets kontinuitet, erkänner den genom historien skapade enheten.” Det ryska folket får status av ”statsbärare” genom sin användning av det ryska språket. Man inför även begreppet ”mångnationellt folkförbund”. Tidigare använde man begreppet ”ett multikulturellt folk”. Till dessa nyheter passar även en sentida lagändring som förenklar utdelandet av ryska medborgarskap inom tidigare Sovjetunionens gränser och dessutom möjliggör dubbla medborgarskap.

Om man studerar dessa ändringar noga så står det klart varför Putin i en intervju i den ryska tv-kanalen Rossija i brutalt aggressiv ton tillät sig ställa territoriella krav på grannländerna. ”Vid skapandet av Sovjetunionen fastställdes möjligheten att utträda, men eftersom man inte beskrev hur, uppkommer frågan: när en eller annan republik anslöt sig till Sovjetunionen och fick tillgång till vidsträckta ryska landområden – traditionella, historiska ryska områden, och sedan beslutade sig för att utträda? Låt dem då lämna med det som de kom med och inte bära med sig gåvor från det ryska folket.” sa Putin med ohöljd vrede i en intervju den 12 juni.

Putins presschef Dmitri Peskov skyndade sig visserligen att släta över situationen genom att meddela att Ryssland inte har några territoriella krav på grannarna. Det övertygar dock ingen. Putin tror på det han säger och territoriella krav har redan riktats mot Moldavien, Ukraina och Georgien, till och med mot Vitryssland. Putins uttryck om ”gåvor från det ryska folket” borde särskilt bekymra Kaskstan.

Till denna tankevärld hos Putin passar en annan verbal attack som berör oss direkt. I tidskriften ”The National Interest” som kontrolleras av den ryska inflytelseagenten Dmitri Simes gör Putin ett mycket allvarligt utfall mot de baltiska staterna. Han skriver: ”På hösten 1939 inledde Sovjetunionen processen med att annektera Lettland, Litauen och Estland för att uppnå sina strategiska, krigiska och försvarsmässiga mål. Ländernas anslutning till Sovjetunionen genomfördes via avtal och samförstånd med företrädare för valda institutioner. Det skedde enligt rådande internationell och nationell lag. Dessutom återgav man Vilnius med omgivande område, vilket tillhört Polen, till Litauen i oktober 1939. I Sovjetunionen behöll de baltiska staterna sina regeringsinstitutioner och språk och var representerade i Sovjetunionens högre statliga strukturer.”

Artikeln med den stalinistiska historiebeskrivningen och värnandet om sovjetimperiet säger inte så mycket om Putins historieintresse som om de politiska mål som Rysslands statschef nu och i en nära framtid vill förverkliga. Därför är det viktigt att förstå att Putin skrev artikeln främst för att rättfärdiga sin expansionistiska utrikespolitik och för att varna grannarna.

Det centrala i Putins plan är att skapa ett förbund av Vitryssland/Belarus och Ukraina under rysk ledning. Det är en minimumplan som kan utökas med främst Kasakstan. Ryssland har enträget eftersträvat en union med Vitryssland sedan Jeltsins dagar, men först denna sommar när det den 9 augusti genomförs presidentval, kan president Lukasjenko skakas och bli ett enklare byte för Kreml.

Oppositionella människor som inspirerats av den kände vitryska bloggaren och möjliga presidentkandidaten Sergei Tihhanovski och hans hustru Svetlana som har arresterats, har skakat det sömniga landets inrikespolitik. I sociala medier har man redan börjat tala om Tofflornas revolution. Lukasjeko sägs vara skakad och beredd att acceptera Rysslands krav för att behålla makten. Det skulle innebära att Vitryssland förenas i en enhetlig union med Ryssland.

Med Ukraina är det svårare, men Rysslands lobbyister i Kiev arbetar i sitt anletes svett för att dra tillbaka landet in i Rysslands maktsfär. Att man utropade det ryska språket till enda officiella språk i det ockuperade östra Ukraina visar att Moskvas slutgiltiga mål är att skapa ett dominerande ”statsbärande” språk från Užgorod till Vladivostok. I Kreml tror man uppriktigt att Ukraina är en konstruerad enhet och att ukrainarna egentligen utgör en del av det stora ryska folket.

En ännu större fråga är dock hur Ryssland skall uppnå sitt andra stora mål – att förändra världens maktstrukturer genom att skapa nya säkerhetssystem. Både i sin historieartikel och i sitt tal vid paraden på Röda torget betonade Putin behovet av ett nytt generellt säkerhetssystem i den snabbt föränderliga världen. Det kan tolkas som internationellt erkännande av Rysslands nya möjliga gränser, att det säkerhetssystem som skapats av USA och dess allierade upplöses och att Ryssland får vetorätt åtminstone i säkerhetsfrågor som berör Europa.

Putin kan felaktigt ha fått inspiration av koronapandemin, av Brexit, av att Angela Merkel snart lämnar den politiska arenan, av president Trumps nonchalans mot åtaganden i allianser, att det av Kinas ökande inflytande och av illegal immigration irriteradee Europa längtar efter en ny strategisk diskussion med Ryssland. Frankrikes president Macron har redan sagt offentligt, att Europas säkerhet är otänkbar utan Rysslands medverkan. I Kreml kan man också missförstå tanken om Europa som en missilfri kontinent. Detta räcker emellertid inte för Moskva för ett nytt ”Jalta-avatal”. Putin hindras här på alla sätt av NATO:

Man har i Moskva arbetat i årtionden för att upplösa västmakternas försvarsallians. Samtidigt har Kremls imperieambitioner gett NATO en nytändning och en medvetenhet om vikten av artikel 5 ännu 70 år efter alliansens tillkomst. Västländernas sammanhållning demonstreras av det faktum att man för sjätte året i rad upprätthåller sanktioner mot Ryssland för angreppet på Ukraina.

Samtidigt är det ingen hemlighet att det på senare tid uppstått farligt mycket irritation mellan alliansmedlemmarna. Spänningarna mellan Frankrike och Turkiet har åter skärpts genom Libyen-konflikten, vilket ledde till att Macron åter diagnostiserade NATO som hjärndött. Trumps beslut att lämna många internationella avtal om rustningskontroll och den allt mera spända relationen till Tyskland ökar inte förtroendet över Atlanten. Förnyandet av de baltiska staternas försvarsplaner stoppas av Turkiet.

Den viktigaste frågan är dock vad som kommer att ske med USA-s inrikespolitik i samband med presidentvalet. Om Putin plötsligt känner att ledningen för NATO visar minskad beredskap att snabbt tillämpa artikel 5, där det kan röra sig om timmar eller dagar, så kan det bli ett incitament för att starta planerade anfallsplaner. Ett försenat eller i värsta fall passivt NATO som inte försvarar sina medlemmar skulle innebära att Putins strategiska mål uppnås.

Två tänkbara lämpliga mål för att testa NATO kan vara de baltiska staterna och Spetsbergen som tillhör Norge. Självklart skulle det vara ett mycket riskfullt steg för Ryssland och man skulle genomföra det bara om det samtidigt uppstår tre förutsättningar – inrikespolitisk handlingsförlamning i USA, om världens uppmärksamhet inriktas på någon konflikt som påverkar världens säkerhet (som exempelvis läget på koreanska halvön eller en gränskonflikt mellan Indien och Kina) och existensen av en casus belli för att starta ett hybridkrig eller konventionellt anfall.

Många analytiker som känner till vad som händer i Kremls inre kretsar tror att den mest kritiska tiden kan vara innevarande års andra hälft. Journalisten Arkadi Babtsenko, veteran från Tjetjenien-kriget som väl känner Rysslands ledning och som pga förföljelse flytt till Ukraina skrev on Putins senaste tid: ”En föraning om krig har kommit närmare mig. Den har kommit närmare med ett stort steg.”

Det är ett brutalt konstaterande. Syftet med Putins varningar och hotelser kan vara att så tvivel och osäkerhet mellan oss och våra allierade. Rädsla hjälper oss inte. Därför måste vi nyktert analyserande samarbeta med våra allierade för att stärka avskräckningseffekten. Estland och de andra baltiska staterna har en enorm fördel jämfört med Ukraina – vi är medlemmar i NATO och denna röda linje passerar inte Ryssland utan vidare. Därför är det viktigt att vår nuvarande diplomatiska ansträngning inriktas på alliansens sammanhållning, på adekvat förvarning och en förmåga till avskräckning som förebygger faror. Därvid får man inte glömma, att trots stor komplexitet och möjlig ökad spänning, är det strategiskt ytterst viktigt att på diplomatisk väg minska spänningarna med Ryssland.

Marko Mihkelson
Ordförande för Utrikesutskottet i Riigikogu

Översättning: Aho Rebas

Kommentaarid

Populaarsed postitused sellest blogist

KAS EKRE SOOVIB TÕESTI EESTI VENESTAMIST?

IRAANI LÕKS

DIALOGUE WITH RUSSIA: A MISSION FATED TO FAIL?